Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu hade han honom då verkligen fast och blef
sjelf så förbluffad öfver sin framgång, att han i första
häpenheten och glädjen knappt visste, hvad han skulle
företaga med honom.
"Ursäkta, min herre, ursäkta!" sade han så artigt
och lugnt han förmådde, under det den förmente
handelsexpediten ifrigt och med synbar förskräckelse sökte
göra sig lös. "Jag har något mycket vigtigt att säga er."
Denne hade emellertid blifvit alldeles blek och
sökte med skallrande tänder och förtviflade åtbörder, att
komma ur sin rock och på detta sätt kunna befria sig.
Alf fann, att det var omöjligt att qvarhålla honom
med mindre än att fatta honom om lifvet och trycka
honom i sin famn.
Hela denna scen i den öppna dörren, den
sprattlande lilla juden och de förvånade källarkunderna,
föreföll den liflige unge läkaren emellertid så löjlig,
att han mot sin vilja brast ut i skratt, under det han
alltjemt höll den motsträfvige juden tryckt till sitt hjerta.
Den lilla svarta vaxdukspåse, som denne hållit
under armen, hade emellertid fallit ned på golfvet, och
hela dess innehåll, en hop askar, burkar och små
paketer, som spredo en stark lukt omkring sig, rullade
omkring öfver allt, till deras egares ännu ytterligare
vrede och fasa.
"Men så lugna er då, min herre! Lugna er, för
fan, jag ämnar icke äta upp hvarken er eller eder
blanksmörja," sade Alf, ännu skrattande, då han såg,
att den arma varelsen var nära att svimma och nu
hängde matt och slak som en våt handduk öfver hans
armar.
"Min herre, jag begriper icke, hvarför ni
kommer och skrämmer lifvet ur den stackars karlen," sade
värden, som tillika med de öfriga i rummet kommit
fram till dem och nu, med sin långsamma tyska
godmodighet, sökte befria juden ifrån Alfs omfamning.
"Är det mitt fel, att en menniska låter skrämma
sig ifrån vettet, derför att man ber om ett samtal
med honom. Man måste antingen hafva ett mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
