- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
435

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. - 21.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och i synnerhet tusen gånger lyckligare. Det ena
höjer oss till himlen — denna himmel må nu vara en
chimér eller ej — då det andra endast gör oss till en
förtorkad och tillhårdnad lerklump, som i alla händelser
ändå till slut skall smälta, för att formas om.

*



21.



Klockan slog tolf i Kronachs gamla kyrktorn, och
dess uråldriga och egendomliga klockspel, som vid denna
timme med orubblig noggrannhet i ett par sekler
upprepat sin enformiga melodi, hade nyss förklingat.

Alf hade på de sista veckorna vant sig, att kunna
lefva nästan utan sömn; han sof knappt en timme
hvarje natt, och denna föreföll det honom mindre
svårt än vanligt att hålla sig vaken, ty tanken på
den vackra Saras tystnad, då han talade om sin väns
sjukdom, och hennes rörelse vid hans åsyn på morgonen
— ty den stackars unge mannen insåg nu allt för
väl, att det var Malkolm och icke han, som varit
orsaken till färgskiftningen på hennes fina kind —
sysselsatte allt för mycket hans sinne.

Månen sken in genom fönstret i hans rum, och i
dess ljus vandrade han ljudlöst fram och åter på
golfvet, med hjertat för första gången uppfyllt af
bittra känslor emot det oblida öde, som låtit honom
älska en qvinna, hvilken kanske icke var värd hvarken
hans eller Malkolms saknad.

En tår stal sig fram i den unge kandidatens öga,
hans läpp darrade ett ögonblick af smärta, men i det
nästa stannade han lugn och småleende vid fönstret
och såg ut öfver de gamla besynnerliga husen i staden
och den djupblå himlen, hvars alla stjernor voro
fördunklade af den klara fullmånens ljus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free