Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det gifves verkligen, ehuru de äro sällsynta,
vissa privilegerade naturer, och till dessa hörde Alf
Stjerne, hvilkas mjukhet i sinnet, hvilkas milda och
barnsliga själ icke ger smärtan något fäste.
De älska varmt och innerligt, men utan passion,
och fatta icke ens betydelsen af hatet, de lida, men
utan bitterhet och förtviflan, och vredgas ett ögonblick
endast genom en blixtsnabb hetta i blodet, som är
afkyld, nästan innan den hunnit visa sig. De känna
hvarken lidelsernas stormar eller de frätande
samvetsaggens qval; befriade ifrån frestelsernas glöd, känna
de glädjen såsom sin naturliga lifsluft och pligtens
bud såsom ett skyddande hägn kring sitt rena och
lugna hjerta; religionens alla fromma föreskrifter äro
liksom echon af deras egen själ, och om de icke vinna
någon martyrkrona genom försakelse och lidande, så
är det derför, att de icke finna någon smärta, någon
passion att besegra.
Lyckliga varelser, som liksom Balder och Achilles
hafva fått skyddsbref af hela naturen.
En timme förgick. Alf var trött af dagens långa
promenad och kastade sig fullt klädd på sängen,
öfvertygad, att sömnen likväl icke skulle besegra honom.
Strax vid vägen, mellan Kronach och det lilla
värdshuset, der Alf för ett par timmar sedan återfunnit
både den tvetydiga handelsbetjenten och den vackra
Sara, stodo i detta ögonblick tvenne personer, som
också lyssnade till de små klockornas pinglande i tornet
vid midnattstimmen.
De ljödo så klart genom nattluften, och månen
sken så mildt öfver det porlande vattnet i rännilen
bredvid vägen, men likväl var det alls icke nattens
skönhet, som sysselsatte de båda vandrarnes sinnen,
det fann man strax af det första ord de vexlade, då
de nu närmade sig kanten af den öde och tomma
vägen, der ingen lefvande varelse syntes vid denna tid
på dygnet.
Den ena af dessa båda var en ung gosse om
tretton eller fjorton år, med en hy nästan så brun som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
