- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
438

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sällsamma uttryck, dess besynnerliga disharmoni. Om
man dömde af hans ögon, så fann man honom
hemligthetsfull, slug och elak, och om man såg på dragen
kring hans mun, så var man färdig att skratta åt den
bedröfliga min af enfald och ängslan der fanns.

"Hör på, Mika, vänta ett ögonblick!" ropade den
lille mannen i kappan med dämpad röst åt gossen,
som redan kommit ett godt stycke framför honom.

"Kom hit! Det är alltid bäst att undvika den
rätta vägen, då det är möjligt," tillade han, uttalande
dermed en besynnerlig grundsats för sin unge kamrat.

"Vi kunna gerna hålla oss i skuggan här så länge,
klockan är knappt öfver midnatt, och du kan icke
förr än åtta timmar härefter komma in på
postkontoret."

Gossen stannade och mumlade någonting på ett
besynnerligt språk, som tycktes vara en godtycklig
sammanblandning af alla möjliga munarter i "das
grosse Vaterland", och båda fortsatte sin väg helt
tysta, på sidan af vägen, under det den unge zigenaren
— ty man kunde icke misstaga sig om den race han
tillhörde — under gåendet roade sig att, med sorglöst
behag och utomordentlig skicklighet, kasta och
uppfånga ett halft dussin små tennkulor, hvilka blänkte i
månskenet som ett glittrande fyrverkeri omkring hans
bruna ansigte.

Nu hade de hunnit fram till höjden på sidan om
stadsmuren, der den gamla fästningen reste sitt torn
och sina skrofliga sidor, hvarpå murgröna och långa
refvor af vild humle hängde som yfviga fjäderbuskar
i remnorna.

"Se så, nu skiljas vi åt," sade juden hastigt och
hviskande, i detsamma klockan slog ett i kyrktornet.

Gossen stannade, stoppade ned sina kulor i något
veck af sina kläder, och stälde sig med hufvudet
lutadt på sned i en uppmärksam ställning framför sin
följeslagare.

"Du minnes ju hvad jag sagt. Om du får något
bref till Samuel Meyerkopf, så förvarar du det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free