Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyndsamhet kunde denne icke hinna till Oukwoodhouse
förrän på natten.
Både Alf och Astley insågo genast det
obehagliga och kanske vådliga i att blifva inblandade i denna
affär, men Alf var den enda af de närvarande, som
åtminstone förstod, huru en förbindning borde
anläggas, och glömmande allt annat för medlidandet med
den stackars unge mannen, som liflös låg framför dem,
följde han på mrs Banks’ enträgna böner in slottet
med de villrådiga tjenarne.
Alla dessa tafatta, nyfikna och jämrande
menniskor aflägsnades; den sårade bars in i sin
sängkammare, och endast hushållerskan, kammartjenaren och
hofmästaren stannade qvar.
Då Alf undersökte hans sår, fann man, att kulan
gått in på högra sidan af bröstet, men han andades
ännu, ehuru svagt och nästan omärkligt, och hans
utseende antydde redan dödens närhet.
Upprörd och bestormad af alla de olika
sinnesrörelserna denna morgon, gick Astley ut i parken igen.
Den döende bleka mannen, hjelplös och
vanmäktig, hvilken han endast för några dagar sedan sett så
vacker och kraftfull, en typ af det öfvermodiga, glada
lifvets fullhet och behag, gjorde på Astley denna
förfärande och nedslående verkan, som vi ofta erfara i
ungdomen vid betraktandet af döden. Vi fatta sällan
under vanliga förhållanden dess fruktansvärda och
högtidliga makt, och då den oemotståndliga sanningen
genom någon ovanlig händelse träffar oss, då detta
vidunder, hvars verkliga tillvaro vi nästan betviflat,
kommer oss inpå lifvet, och dess glasiga, förstenade
ögon stirra emot oss, då blekna våra varma rodnande
kinder och förkrossade sjunka vi ned, för första
gången misstroende allmakten i det mod, som vårt friska
heta blod gifver oss. Ja, vi förkrossas deraf, ty döden
är då verkligen för oss ett vidunder. Vi stå så
aflägset, vi se den endast genom dess hemska omklädnad,
dess spöklika dimmor, dess hemlighetsfulla anade fasor;
men lyckligtvis är naturen mera moderlig och mild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
