Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vistas, när denna herre gifte sig med miss Agnes
Leihtinton. Det var år 1786, och ingen kan bättre än
jag känna till detta giftermål, efter jag flera gånger
var med min husbonde till Oukwoodhouse, der den
unga damen vistades hos sin mormor, lady Hawerfield,
under squire Harrys frieri.
"Folket vid Oukwoodhouse påstod, att hon alls
icke ville ha honom, och att intet giftermål skulle
blifva af, och så trodde äfven jag; men en månad eller
så efter den gamla ladyns död vid Oukwoodhouse körde
jag för min husbonde, som reste till en hästmarknad i
Launceston och på hemvägen derifrån, en mil ifrån
staden i en skogsbacke, som vi skulle passera, då jag
sitter på kuskbocken och vet om ingenting, får jag
hastigt höra ett nödrop, men jag såg ingen menniska,
ty squiren hade inlärt mig att aldrig taga ögonen ifrån
hästarne, då jag körde, och det gjorde jag heller icke,
oaktadt jag ibland hade stirrat på dem så länge och
ihärdigt, att jag icke ens såg dem heller.
"Nu var det emellertid rätt bra att jag lydde
hans befallning, ty den ena hästen rycker häftigt till
och kastar sig på sidan — den var alltid litet skygg,
men det var annars en mycket vacker häst, utan alla
fel och olater, som hette Celestin och hade kostat mr
Harry öfver hundra pund — jag blef rädd, ty min
husbonde var mycket hetsig till humöret, och jag
fruktade, att hästarne kunde komma i sken, men till
all lycka kunde jag hålla dem och såg då, att det låg
en menniska midt på vägen, som såg ut att vara död;
och det var detta, som skrämt det stackars djuret.
"John, betjenten, sprang genast ned af vagnen
och squire Harry också, och till allas vår förskräckelse
och förundran så finna vi det vara miss Agnes
Leitinton, som ligger der utsträckt i dammet.
"Jag har aldrig i mitt lif kunnat begripa, huru
hon kommit dit helt ensam, och hvarför hon låg der
på detta sätt, men John påstod, att hon flytt ifrån
Oukwoodhouse derför, att hennes mormor, den gamla
elaka ladyn, spökade i slottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
