Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enka i Sussex, blef han gripen, och jag återsåg honom
aldrig mera.
"Samma afton som han skilts ifrån oss, hade min
mor och jag lagt oss ned för natten i skyddet af ett
tätt hagtornssnår i en skog någonstädes i mellersta
England. Det hade varit marknad och kapplöpning i
en köping, som låg ett par mil derifrån, men hvars
namn jag icke minnes, och det var der vi lemnat
Andrew, som då icke tänkte på det dåd, som sedan
skilde oss åt för alltid.
"Jag hade i staden sett flera af vårt folk, men
jag anmärkte, att min mor tycktes undvika dem, och
vi gingo derifrån före alla andra och stannade icke
förr än ett par mil söder om köpingen.
"Det hade varit mycket varmt på dagen, men
natten var kall, och jag ref upp den djupa, mjuka
mossan för att krypa ihop derunder med den lilla
apan, som, darrande af köld, tryckte sig intill mig.
I hela mitt lif har jag aldrig älskat någon så mycket,
som jag älskade det lilla djuret, eller rättare ingen
varelse har älskat mig mer än hon, och den ljufvaste
känsla af välbehag och belåtenhet jag känt var den,
då jag i min barndom kände hennes ludna, bruna
tassar kring min hals, och när hon gömde sitt fula
hufvud under min tröja.
"Jag hade väl legat så en halftimme kanhända,
och den kalla, hvita dimman sänkte sig allt djupare
öfver oss, då jag hörde buller af fotsteg, prat och
skratt i skogen och såg strax derefter en hel
zigenarhord med hästar, åsnor och hundar tåga förbi. Det
var män, qvinnor och barn till ett antal af tjugo eller
trettio personer, och deras bruna, vackra ansigten och
brokiga drägter syntes genom dimmans hvita flor, då
de ströko helt tätt förbi buskarne, der vi lågo.
"Jag såg min mor, hvilken låg insvept i sin
kappa, sakta resa sig upp på armbågen och betrakta
dem liksom jag, men hon sade icke ett ord och gjorde
ingen rörelse, som kunde förråda vår närvaro för våra
stamförvandter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
