Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördöma och klandra er en dag, för att dagen derpå
glömma er, och följ den, ur hvars minne ni aldrig
skall försvinna! Bönhör mig, återkom till naturen och
kärleken, gör oss båda lyckliga, blif min hustru!"
Arabella var mycket blek, hennes stora mörka
ögon voro nedslagna, liksom för att icke möta den
varma och bedjande blicken af Astleys, hon darrade
synbart, hennes små fina fingrar sammanknäpptes
konvulsiviskt, och hon öppnade läpparna flera gånger, innan
orden kommo fram deröfver.
"Vänta, Astley, vänta!" hviskade hon och böjde
sig smäktande emot honom.
Det låg i hennes sätt, i hennes framsträckta armar,
i hennes blick och ljudet af hennes röst en frestelse att
frångå sitt beslut, att vänta och, som Harvey hade
sagt, njuta den lycka, som bjöds honom, om den också
icke var sådan, som han begärde — som var tillräckligt
stark för att ett ögonblick låta honom vackla; men
det var en hustru Astley ville ega, en trofast vän för
hela lifvet, och icke blott en älskarinna för
ögonblicket, och vändande sig bort, för att icke se den
förledande qvinnan, sade han hastigt och kort:
"Nej, Arabella, om jag väntade, skulle min lycka
för alltid vara flydd. Hvad ni i dag icke vill skänka
mig, det vill jag sedan icke begära. Det har för mig
förlorat sitt värde. Jag har sagt det, blif min hustru
i denna qväll eller aldrig!"
I Arabellas ögon lyste en blixt af hänförelse, en
ögonblicklig förklaring, som kanske visade henne
sanningen af Astleys ord och verkade en öfversvallning
af ren och mäktig kärlek? en glödande rodnad
öfverhöljde hennes panna och kinder, men den försvann,
den hastiga tjusningen vek undan, blodets varma vågor
sjönko tillbaka, sansningen och det kalla förnuftet
återkommo, den förnäma damen, modets och opinionens
slaf, var åter bragt till lydnad, hon sjönk bleknande
ned emot soffkarmen och hviskade knappt hörbart:
"Aldrig, aldrig!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
