Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I samma rum, der Malkolm och Alf förut under
sommaren bott, sutto emellertid de tre vännerna
tillsammans.
Det var mer än fyra år, sedan Malkolm och Astley
råkats, och båda gjorde inom sig den anmärkningen,
att denna tid lemnat spår af allvar och tankfullhet i
vännens ansigte. För båda hade dessa år varit af vigt,
och oaktadt deras kännedom om hvarandras lif var
temligen fullständig, återstodo likväl oändligt många
detaljer att meddela.
Det är emellertid omöjligt att helt och hållet
glömma ett enskildt lifligt intresse, och ehuru
Malkolms tillgifvenhet för hans båda vänner var lika varm
som någonsin, läto nyfikenheten och otåligheten honom
finna dagen mycket lång och gjorde honom tankspridd
och orolig under väntan på den timme, som han
hoppades ändtligen skulle gifva honom förklaring öfver
den hemlighet, hvilken så länge plågat honom.
"Tror du verkligen, att den, som tagit min ring,
nu ändtligen skall framträda och förklara sig?" frågade
han med en sinnesrörelse, som han icke förmådde
besegra, då han slutligen med Alf kommit utom
hotellets port, för att begifva sig till den bestämda
mötesplatsen.
"Jag hoppas det," svarade Alf, som såg sig oroligt
omkring och i sjelfva verket tycktes nästan vara lika
litet lugn, som Malkolm sjelf.
"Att den fatala hvita pierro’n skall erkänna sig
besegrad?"
"Jag är fullt öfvertygad derom."
"Men är icke detta möte ett nytt upptåg, en
ny mystifikation? Jag skulle icke kunna uthärda det."
"Nej, Malkolm, var lugn. Jag har hållit mitt
löfte, du skall bli nöjd med din läkare," sade Alf
allvarsamt, då han kände Malkolms arm darra och
såg honom blekna, när de nu hunnit fram till den lilla
välkända gångstigen uppför fästningsvallen.
Dagen hade varit mulen, men just i detta
ögonblick höjde sig de tjocka, grå molnen och solen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
