Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Hvilken omätlig makt eger icke vår inbillning
öfver oss! Denna fara, som jag ansåg så mörk och
hotande, hvilken både du och jag så länge utmålat
och skärskådat i vår fantasi, tills dess proportioner
slutligen blefvo alldeles oformliga och jättelika, denna
upptäckt, som jag fåfängt sökt och som vi båda
längesedan borde hafva funnit — om vi icke varit slagna med
en obegriplig blindhet — som jag föreställde mig
innehålla brott och nedrighet, den kom emellertid stilla
och osökt, enkelt och ljuft som meddelad af en engel,"
tillade Alf, blickande med en melankolisk ömhet på
Sara, hvars ögon, rädda och ovissa, ännu voro
nedslagna.
"Ett par timmar derefter," fortfor han, "kom jag
på besök till Saras onkel, som varit illamående qvällen
förut. Sara och jag voro ensamma i rummet, vi
vexlade några likgiltiga ord, såsom främmande för
hvarandra, hon sträcker fram handen för att taga en
bok på bordet, och jag igenkänner din ring på hennes
finger.
"Jag tvekade icke ett ögonblick, jag var genast
säker på, att det var densamma, och den första hastiga
förvåningen efterträddes af en dunkel aning om rätta
förhållandet. Jag förvånades endast öfver att icke förr
hafva fallit på denna idé, en glömska och en blindhet,
som endast den lilla judens tillfälliga närvaro kan
förklara.
"Hemligheten var emellertid funnen, den hvita
pierro’n var ertappad."
"Hvad menar du? Jag förstår dig icke..."
utropade Malkolm stirrande på Alf med en förvånad
uppsyn.
"Påminner du dig, Malkolm," återtog denne, "en
vinterqväll, den sista terminen vi tillsammans vistades
i Lund? Vi sutto alla tre, Astley, du och jag, kring
kakelugnen, der den svarta, rykande torfhögen brann
i Astleys lilla vindsrum; vi talade om Svedenborg,
hvars digra luntor du då var sysselsatt att studera,
och hvars andeskåderier du sökte förklara på många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
