Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt, genom exempel af drömmar, synvillor och
hallucinationer af många slag. Vi fördjupade oss i mer och
mindre sinnrika gissningar om sambandet mellan själ
och kropp och du berättade i anledning deraf, hur
du under din barndom brukat gå i sömnen, och att
man, för att hindra dig derifrån och väcka dig, brukade
utbreda ett hopviket, vått lakan nedanför din säng.
Detta hjelpte också mycket riktigt; då dina bara fötter
vidrörde det kalla lakanet, vaknade du, återvände helt
beskedligt och gick att lägga dig igen. Men efter en,
eller ett par gångers erfarenhet häraf, var nyttan af
detta medel försvunnet, du aktade dig nu att sätta
fötterna derpå; med ett sällsamt omdöme gick du öfver
sänggaflen, för att icke bli väckt, och denna varelse, denna
kropp med minne, instinkt och slutkonst, men utan förnuft
och ande, vandrade nu omkring i rummet, sysslande med
hvad som under dagen intresserat honom, utan att vid
uppvaknandet ega någon hågkomst af hvad han företagit
sig... Du var då endast åtta eller tio år när detta hände,
och din berättelse härom fastades icke i vårt minne,
liksom du sjelf troligen aldrig mera tänkt derpå,
eftersom vi alla endast fästade oss vid förhållandet, men
icke vid din person och du påstod dig längesedan
hafva öfvervunnit denna besynnerliga sjukdom, som
ännu ingen kunnat tillfredsställande förklara..."
Malkolm gjorde en rörelse af öfverraskning, han
hade vid sin väns erinring skiftat färg och var nu
mycket blek, men yttrade icke ett ord och Alf fortfor:
"Det var denna berättelse ifrån din barndom, som
nu med ens återkom i mitt minne, då jag såg den
förlorade ringen på Saras finger, och hörde hennes
svar på mina häftiga och upprörda frågor om den
fordna egaren deraf.
"Det arma barnet, smittad af min djupa rörelse,
häpen och förvirrad öfver min bestörtning, glömde vår
korta bekantskap och sade rodnande och med sanningens
öfvertygande tonfall: "Malkolm Schelting har sjelf satt
denna ring på mitt finger, och den har sedan aldrig
varit derifrån".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
