Samlade berättelser
af Claude Gerard
Svenskt original
Sjette delen.
Moderna typer.
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1874.
Svenskt original
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1874.
Moderna typer, som publicerades första gången 1872 och trycktes i Samlade berättelser af Claude Gerard två år senare, består av tre berättelser som endast till viss del hänger samman med varandra. Vissa av dem slutar på ett för Ljungstedt ovanligt öppet sätt och den tydliga disposition som brukar finnas i hennes romaner saknas på många ställen. Den vanliga fokuseringen på att berätta en historia har i Moderna typer fått stå tillbaka för porträtteringen av ett antal karaktärstyper, vilkas tecknande är själva syftet med romanen.
Genom karaktärerna beskrivs och diskuteras det som författaren ser som den moderna människan och i ljuset av henne även den "gamla" världen. I Moderna typer möter nyrika lurendrejare hederliga adelsmän och konflikter kan ofta beskrivas i termer av "gamla" och "nya" pengar och seder. Vi finner också representationer av moderniteten i arbetar-, kvinno- och väckelserörelsen. Gemensamt för dessa rörelser i Moderna typer är vulgaritet och bristande hederskänsla, något som skiljer dess utövare från de mer positivt tecknade porträtten i boken. Både de moderna människorna och rörelserna har dessutom ofta ursprung ifrån eller erfarenhet av vistelse i modernitetens främsta utpost, Amerika.
I den första av berättelserna i Moderna typer, "Doktorns ed", så förenas den moderne skojaren Charles Ehvald och den, inte särskilt moderna, hederliga Elisabeth von Hütschen i äktenskap. Skillnaderna mellan de olika typerna tydliggörs här särskilt genom ett motiv som är återkommande i Ljungstedts verk: olika former av utseendemässiga förvandlingar. Ofta, men inte alltid, förknippas förmågan till sådana plötsliga förvandlingar med skurkaktighet och/eller sedeslöshet (se t ex doktor Testa i En jägares historier eller Juanna i Jernringen). I Moderna typer så byter inte mindre än tre personer kön genom en sådan förvandling, varav två stycken är Ehvald och von Hütschen. Makarna byter kläder och identitet med varandra för att förvilla polisen, efter att Ehvald rymt från ett fängelsestraff. Ehvald beskrivs redan tidigt i berättelsen, långt innan han byter identitet med sin fru, i feminina termer, med vekt ansiktsuttryck och "qvinligt hvit hy" (s. 37). Senare i berättelsen blir det tydligt att han inte besväras av varken skrupler eller medlidande. När den hederlige doktor Harvey förebrår honom för att ha låtit sin hustru utsätta sig för fara genom identitetsbytet verkar Ehvald känna sig riktigt som hemma i sina kvinnokläder:
"Hvad skulle jag göra, min bäste doktor. Ni vet, att fruntimren alltid få sin vilja fram; dessutom var det onekligen det allra klokaste, ty man skall nu alltjemt drifva på orätt spår och jag kan emellertid vara mera säker och hinner att komma undan," sade Ehvald helt lugn, under det han aftog hatten, och med mycken ledighet och ett visst behag arrangerade sin qvinliga drägt och frisyr, hvilken passade honom särdeles väl.
"Hvilken man!" mumlade Harvey föraktligt med bortvändt ansigte, upprörd af harm och ovilja. (s. 94).
Denna ledighet saknas helt hos hans hustru, som spelar sin "svåra och vidriga rol" (s. 101) med stor möda. Svårigheten för Elisabeth von Hütschen och enkelheten för Charles Ehvald att spela sin respektive roller som det motsatta könet illustrerar ett genomgående och tydligt drag hos de "moderna typer" som beskrivs i romanen. Den svårighet och förnedring som det innebär för von Hütschen att förställa sig och överträda anständighetens gräns genom att iklä sig manskläder, saknas helt hos hennes moderne make.
Se också vårt förord till hela verket.
