Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Doktorns ed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"O, min Gud, min Gud, hvad skall jag göra!"
utbrast flickan och vred sina händer i synbar
förtviflan och ångest, under det doktorn hastigt bytte
om rock, tog sin hatt och beredde sig att lemna
rummet.
"Hvem är den sjuke och hvar bor han?" tillade
Harvey, då hon icke rörde sig ur stället och blott
betraktade honom med villrådiga och ängsliga blickar.
"Han skall dö, om ingen hjelp kommer, och jag
vågar icke föra er till honom," mumlade hon snyftande.
"Så beskrif då sjukdomen för mig!"
"Ack, jag kan icke heller det."
"Hvad vill ni då göra här?" utbrast doktorn
förvånad och satte bort hatten igen.
"Förlåt mig! ack, haf medlidande med mig!" ropade
hon häftigt, kastade sig hastigt och med ett
obeskrifligt behag ned på golfvet, omfattade honom med
konvulsivisk häftighet och snyftade, som om hennes
hjerta velat brista.
Doktorn blef helt förbryllad och visste icke, hvad
han skulle taga sig till. Han var visserligen till det
yttre mycket allvarsam, trygg och orörlig, men i
grunden var han känslig och romanesk som en qvinna,
hans min och utseende hade lugnet och tvärheten af
en femtio-åring, men i sjelfva verket var han likväl
icke mer än tjuguåtta, och liksom alla mycket fula
män beundrade han skönheten framför allt.
Den unga flickan var så vacker och rörande i
sin otvetydiga ångest och smärta, att han i detta ögonblick
velat gifva allt i verlden, sin intressanta vetenskapliga
upptäckt i skräddarens lefver inberäknad, för
att kunna trösta henne, men innan han kunde finna
några ord derför, utropade hon bedjande:
"En läkares kall är lika heligt och ansvarsfullt
som en prests; han förråder ju icke den, som i den
yttersta nöden anförtrott sig åt honom ... Säg, är det
icke så?"
"Jo, utan tvifvel," svarade Harvey förvånad och
ville resa henne upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
