Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Doktorns ed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKTOBNS ED.
107
skydd och en aldrig så torftig bädd, föreställa sig hela
den öfverväldigande njutningen uti att ändtligen firina
det- och troligen skulle Elisabeth i hela sitt lif icke
kunna känna en varmare tacksamhet mot någon, an
för den gamle skallige gubben, som i den fattiga finn-
kojan, dit gossen infört henne, mottog henne vänligt,
och lät henne sätta sig ned på träpallen framför de
halfslocknade glöden i spiseln.
Yäl voro både husets herre och hans dotter, en
svartbrun fyratioårig qvinna, lika smutsiga som deras
bord och golf, men det gifves ett stadium af menskliga
obehag och lidanden, då alla vanliga begrepp om komfort
och trefnad reducerats till ett förut otänkbart minimum,
och den stackars, hälft vanmäktiga, unga frun märkte
knappt denna osnygghet, uppfattade icke den qvafva
och osunda luften i stugan, och rönte icke annat än
ett oredigt välbefinnande af de varma och fuktiga ångor,
som, ifrån hennes egna våta och grofva kläder, upp-
stego framför eldstaden.
Xik ett öfvergifvet barn, som, utmattadt af tårar
och förtviflan, somnar utan tanke på morgondagen i
den första medlidsamma famn, som sträcks emot det,
sjönk Elisabeth slutligen domnad ned på halmen i den
lilla ladan, dit gubben fört dem för natten, och hennes
töckniga och medvetslösa blickar uppfattade knappt,
hvar hon befann sig, eller huru noga och försigtigt
Daria undersökte deras mörka och dragiga läger, som
knappt egde annan förtjenst, än att vara torrt, innan
hon vågade lägga sig ned och öfverlemna sig åt sömnen.
Elisabeth hade sjunkit i denna djupa känslolösa
dvala, h vilken liknar döden, en sömn utan drömmar
och förnimmelser, sådan som de famösa "sjusofvarne"
förmodligen njöto, och der uppvaknandet förefaller oss
som ett underverk, om tidens längd också icke mot-
svarar djupet af det välgörande mörker, som hållit oss
i sina mjuka moderliga armar.
Då hon åter uppslog ögonen, sken solen in genom
den halföppna dörren till ladan och hon såg sig för-
virrad omkring, utan att fatta hvar hon befann sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
