- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Sjette delen. Moderna typer. /
119

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Doktorns ed.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DOKTOBNS ED.

110

vanmakt, hvarur jag icke förmådde väcka den sårade.
Här måste hafva funnits någon utomordentlig psykisk
orsak ännu mera afgörande än blodförlusten.
"Huru länge har han legat på detta sätt?" frå-
gade jag.
"Sedan mer än en timme."
"Och huru har han kommit i detta tillstånd?"
Flickan teg och föste ögonen på golfvet.
"Vill ni icke ha fullkomligt förtroende till mig?"
"Jag vågar icke säga er någonting," hviskade hon
med tåtar i ögonen, under det hon sönderref linne till
charpi och förband, som jag begärt.
Några minuter derefter var såret på kinden hop-
häftadt och förbundet, och då jag åter förde handen
till hans bröst, märkte jag, att vid en af de runda
knapparna i den öppna vesten, satt en bit af ett sim-
pelt virkad t urband, som tydligen blifvit af slitet, och
bredvid var snärjd om sjelfva knappens messingsögla,
en liten toffs af svarta och hvita hårstrån.
Utan att just göra mig reda för anledningen, tog
jag bandet och stoppade i min egen vestficka, just i
det samma som den afsvimmade rörde på den ena
armen, drog en djup suck och förde handen till sina
svullnade och öfverbundna ögon.
Flickan, som genast märkt denna rörelse, skyn-
*** *., v
dade fram till sängen, lade fingret på läpparna som
ett tecken till tystnad åt mig, sköt mig sakta åt sidan
och hviskade nedböjd öfver den sårade:
"Gud vare lof! Du lefver. Jag är hos dig. Jag
vakar öfver dig. Yar lugn."
"Ah, mitt hufvud, hvad det värker! Har du
släckt lampan? Det är ju mörkt," sade mannen med
hes och rosslig röst och famlade omkring sig.
"Det kommer deraf, att jag har måst binda öfver
dina ögon."
"För djefvulen! Han måtte väl icke hafva slagit
ögonen ur mig!" utropade han häftigt och sökte resa
upp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/6/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free