Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Penningar och Hjertan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
MODEBNA TYPER,
omkring sig och bejakade med oväntad medgörlighet
Herminas fråga, om hon fick medtaga nyckeln till
hans rum.
Rosa och Hermina gingo tysta och sorgsna utför
trappan; en alltför säker aning sade dem, att det var
sista gången de hört sin gamle väns kärfva, men ändå
så vänliga röst tilltala dem.
Dagen derpå låg också den torftige och enstörige
gamle mannen död, i samma ställning som de båda flic-
korna lemnat honom.
Hans ende vän och förtrogne, en gammal härads-
höfding densamme hvars namn han dagen förut nämnt,
tillkallades och fann i pulpeten de båda brefven och
uppmanade ogarinnorna att i hans närvaro bryta dem.
Det befanns då, att herr Josua Mac-Allan som nästan
ansetts för en tiggare, testamenterat Rosa Mattisson
tvåhundratusen riksdaler, eller hela sin förmögenhet med
undantag af en liten lifränta åt Hermina Winther.
De båda flickorna hade sjelfva nyss förut ovetande
afgjort, hvilken af dem som med ens skulle försättas i
rikedomens alla fröjder och frestelser, eller stfnna i ett
tarfligt och undangömdt lifs stilla verksamhet.
Något mer än et£ år derefter hade löjtnant Räfklo
friat och fått ja af den unga rika arftagerskan, som
nu egde alla erforderliga egenskaper för att lycklig-
goras med hans person, en ansenlig disponibel förmö-
genhet och ingen slägt.
Småleende och rörd, ehuru med något bleka kin-
der, hade Hermina åhört sin lyckliga väns förtroende,
slutit henne i sin famn och slutligen klädt henne till
brud och sett henne med sin muke afresa till hennes
blifvande hem.
Om något smärtsamt minne af hennes egen barns-
liga och flygtiga illusion ännu fanns i Herminas hjerta,
egde detta minne hvarken afund eller bitterhet. Och
det såg nästan ut, som om en närmare bekantskap med
Rosas ståtliga fästman, ingaf henne mer oro för vännens
framtid, än saknad hos henne sjelf; åtminstone reste
hon, med ödmjuk belåtenhet of ver sin egen anspråkslösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
