Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den gamla pulpeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GAMLA PULPETEN. 239
Han steg hastigt uppför en gmai och brant trappa
och var nu på vinden, der han i halfdunkel trefvade
sig fram och stannade vid en dörr som var stängd.
"Johanna!" ropade han med samma grafröst, som
han nyss hegagnat vid fru Trafvenfåles hemkomst och
som tycktes böra utgöra ingressen till hvarje meddelande.
Då ingen öppnade, lyssnade han uppmärksamt,
och som några ljud innanför ändtligen förvissade honom
om, att rummets egarinna verkligen var hemma, upp-
repade han ännu en gång, doft som en buktalare:
"Johanna! Det är jag, öppna då!"
Några minuter förgingo likväl ännu, innan dörren
slutligen med häftig fart stöttes upp och spinnerskan,
som nyss skurat golfvet der nere, stod ännu endast
halfklädd framför honom.
Det tycktes emellertid, som om den axelbreda och
kraftfulla Johanna icke hörde till de förlorade lam,
h vilka den stränga botpredikanten återfört, eller också
besannades ordspråket, att: "ingen är en stor man i
sin kammartjenares eller städerskas ögon", ty hela hen-
nes hållning och väsen vittnade om det ringa intryck
hans högtidliga anrop åstadkommit.
"Hvad är det magistern vill nu igen?" sade hon
snäsigt, under det hon, med armbågarne utspända, häk-
tade tillsammans en kjol, som hon nyss kastat öfver sig.
"Jag kommer bara för att be dig gå efter sakerna
som skulle hemtas," sade Janzén, hvilken gefLom något
outredt missförstånd af sina vänner och åhörarinnor
titulerades för magister. ,
"M, det har han ju sagt till om förut..."
"Men det är bråd tom," återtog han och ville klifva
in genom dörren.
"Det är icke värdt, att magistern kommer in;
han bara väcker madam Svenssons fosterbarn, som
aldrig gör annat än skriker, om det vaknar," sade
Johanna, motande honom med sin stora röda hand,
hvilken i sjelfva verket var lika afskrackande som
atraosferen i rummet, hvilket hon för tillfället likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
