Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den gamla pulpeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ändtligen blef det då godkändt; han betraktade
det med rörelse, nästan med ömhet, kanske till följd
af det arbete han nedlagdt derpå, sammanvek
kuvertet, och i stället att lemna det åt sin städerska gick
han sjelf att lägga det i närmaste postlåda.
Emellertid tycktes han äfven här behöfva lång
besinning, innan han kunde anförtro det i den röda
blecklådans förvar, ty han vände det tankfullt mellan
fingrarna, såg ännu en gång på adressen, liksom för
att öfvertyga sig att den var riktig, och sköt
slutligen in det i den lilla öppningen.
Ingenting kan vara mindre anmärkningsvärdt än
en person, som lägger ett bref i en postlåda, men det
fanns likväl i detta ögonblick någon annan än Harder
sjelf, som tycktes vara lifligt intresserad deraf, och
denna någon är just fru Plank, som nu lyckligtvis fått
sin klädning i ordning, sin gamla kappa omkring sig
och den fatala hatten alldeles rätt på hufvudet, och
står helt orörlig strax bredvid i portgångens dunkel,
följande med sina uppmärksamma blickar den unge
mannens tvekan och slutliga bestämmande om det
vigtiga brefvet.
Så snart han aflägsnat sig, går fru Plank fram
till breflådan, betraktar den lika tankfullt, som Harder
nyss gjort, och mumlar sakta:
“Det är en röd låda; den tömmes redan i afton;
det borde kunna vara der det bör i morgon tidigt,
men... det skall aldrig komma dit, om icke...“
Den gamla qvinnan fullbordade icke meningen,
utan gick tyst med långa och långsamma steg tillbaka
till sitt hem.
I stället för att gå in i sitt rum på nedra
botten, steg hon emellertid upp för alla trapporna ända
till vinden, der ett litet kontor fanns, som tillhörde
henne; hon öppnade dess hänglås, gick in och utkom
först efter en lång stund, medförande ett knyte och
en litern kappsäck, och begaf sig åter utför trapporna
mumlande: “Ingen vigör... stel i knäna... de här
kjolarne! De här kjolarne blifva mitt förderf.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
