Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den gamla pulpeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GAMLA PULPETEN. 299
aldrig förr sett, som kanske nyss tillkommit och som
föreföllo henne obehagliga och hemska.
Hon kunde icke slita sina blickar derifrån, ty
dessa tvenne svarta hål syntes henne ega lif; de voro
rörliga och lysande af ett mystiskt och vexlande sken,
liksom pupillerna i tvenne stirrande ögon.
Några sekunder förgingo, en iskall rysning smög
långsamt ifrån hennes hjessa ut till hennes fingerspet-
sar; hon visste icke hvad hon fruktade eller väntade;
hon andades knappt och tyckte, att de glittrande ögon-
stenarna, som lyste genom skåpdörren, liksom tvenne
värjspetsar trängde in i hennes hjerna, och likväl för-
mådde hon icke tillsluta sina egna ögon eller vända
blicken derifrån, i den orimliga föreställningen att se
dem midt igenom den stängda dörren närma sig till
henne.
Ännu en gång knäppte det sakta i skåpet; det
dämpade ljudet af en nyckel, som varsamt om vreds i
låset innanför, nådde Herminas högt uppdrifna hörsel,
dörren sköts långsamt upp, och den unga flickan, -
hvilken nu hunnit denna drömmens hemlighetsfulla
gräns, denna kulminationspunkt, då den öfvervägande
fasan och förskräckelsen låta oss vakna - såg Janzén
tyst och långsamt utträda derur.
Öfverraskningen, harmen och förskräckelsen gjorde
henne med ens redig, på samma gång de qvarhöllo
henne orörlig, som om hon varit död.
Han stannade stilla en sekund med Ögonen fastade
på de tillslutna sänggardinerna, vinkade derefter åt
någon, som var bakom honom, och strax derefter in-
trädde, leende, men lika tyst och varsamt, hans vän
och förtrogne, den excentriske strumpväfvaren.
Båda två närmade sig till sängen, der den stackars
Annette låg, och oaktadt man icke kunde bestämma
målet för Janzéns skefva blickar, var det likväl tydligt,
att hvarken han eller hans följeslagare märkte Her-
mina, som hälft liggande i den stora länstolen dessutom
doldes af sängomhänget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
