Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid är det nu icke för sig sjelf han ordnar
de blommor, som Wenzlav hvarje morgon bär in till
honom, det är icke på sina böcker han tänker, och
det är icke mera fråga om att göra lärda och
djupsinniga jemförelser mellan de gamla filosoferne; han
är i stället sysselsatt med jemförelsen mellan sitt
forna enformiga, dystra och tomma lif och den
sällsamma fröjd, den oro och den längtan han nu känner
vid att se visaren på den gamla bordstudsaren af
mässing skrida fram och peka på den timme, då han
anständigtvis kan gå för att knacka på dörren till
det rum, som innesluter föremålet för alla hans tankar.
För hvarje dag förlängas dessa visiter allt mera;
snart är baron Josefs blyghet helt och hållet
försvunnen, han öfverlemnar sig utan tvekan åt behaget
att älska och beundra den första unga qvinna, som
han egentligen sett på nära håll och kommit i
beröring med; han märker icke hur obildad, okunnig
och andefattig denna qvinna i sjelfva verket är, han
märker ingenting annat, än hennes originella utseende
och hennes glädtiga och ofta pikanta konversation,
ty skönheten besticker vårt omdöme och förblindar
på samma gång som den förtjusar oss.
Lifvad af den helt och hållet nya förströelsen
att samtala med någon och ega ett sällskap,
hänföres han af sina egna idéer och tankar och tror sig
vara förstådd, då han knappt är hörd.
Hur mången, som älskat med passion, har icke
begått samma misstag! De gifva sina egna känslor,
tycken och egenheter åt det älskade föremålet; de
tro sig hafva funnit en hänryckande själsfrändskap
och jubla öfver en märkvärdig och lycklig sympati,
då de helt enkelt lefva i sina egna illusioner, berusas
af den rökelse, de sjelfva antända, och prisa en
likstämmighet, hvaraf i sjelfva verket icke finnes en skymt.
Det der är likväl en otur, för hvilken de icke
kunna anklaga någon, icke ens sig sjelfva, ty värmen
och fullheten af deras eget hjerta och fantasi hafva
varit tillräckliga för två, och då de ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
