- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Sjunde delen. Inom natt och år. /
91

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Det är just då man är mycket älskad, som man
får fiender ibland ... kärleken och hatet äro sällan
långt åtskilda."

"Jag förstår er icke. Om ni är älskad, om ni
är lycklig, hvarför döljer ni er då och och dröjer
här i mitt torftiga och ensliga slott?"

"Derför att det just är der, och endast der, som
jag är båda delarne."

"Mylitta!" utropade Josef, öfverraskad och
förtjust. "Du skulle dela min kärlek? Du skulle kunna
älska den stackars enslingen, som, sedan han en gång
fått se dig, icke mera kan lefva annat än i din
närhet."

Mylitta vände sig bort och betäckte sitt ansigte
med sina händer, liksom ett barn öfverraskadt vid
någon öfverilning eller tanklöshet.

Josef slöt henne i sina armar. Hans öde var
afgjordt. Hans rena och ädla hjerta hade aldrig
inrymt hoppet om en sällhet, som ödet tycktes redan
ifrån hans barndom hafva fråndömt honom, och han
älskade nu så mycket mera hängifvet och ömt, som
han ansåg kärleken som en oförmodad lycka, på
hvilken han aldrig haft anspråk, och som likt det stora
arfvet tillfallit honom, utan att han väntat eller
sökt den.

Den smala och branta trappan upp till tornets
platform syntes honom såsom en Jakobsstege till
himlen, då han en timme derefter halft ledde och halft
bar sin trolofvade uppför den samma. Mjuk som en
kattunge och lätt som ett barn, hängde Mylitta vid
hans arm, och då hon ändtligen stod deruppe vid
hans sida syntes hon honom ännu luftigare och
spädare, ännu mera skär och snöhvit i månskenet, än
han första gången sett henne bland skummet på
stranden.

"Ack, Mylitta! min älskade!" sade han rörd och
höll hennes lilla hand mellan sina. "Ser du dessa
stumma hemlighetsfulla verldar, som genom rymden
sända oss sitt bleka skimmer; dessa hieroglyfer af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/7/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free