- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Sjunde delen. Inom natt och år. /
94

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blonda lockar, just då Josef reste sig upp för att
kalla henne till sig.

Det lilla ljuset der ute på sjön hade nu
slocknat och båten försvunnit i mörkret.

Mylitta närmade sig teleskopet, Josef lade sin
arm kring hennes lif, och båda stodo tysta, sida vid
sida, och hörde hvarandras hjertan slå, under det
dessa hjertan i sjelfva verket voro längre skilda åt än
månen och jorden och liksom dessa aldrig kunde
förenas genom annat, än att den enas kalla skugga
förmörkade den andra.

"Ser du nu, hur kanten af vår jord, likt ett
svart monster, kryper in allt längre och längre på
månens ljusa skifva. För hvarje linie, som skuggan
växer, ila vi framåt i den omätliga rymden tusentals
mil," sade Josef, men Mylitta svarade ingenting, hon
tycktes vara helt och hållet upptagen af den
högtidliga och egendomliga scen, som framstälde sig för
henne; hon andades häftigt och kort och stirrade med
vidgade ögon i teleskopets glas.

Ett par sekunder förgingo under dödstystnad;
hastigt utstötte hon ett svagt ångestrop, lade båda
händerna för ögonen, slet sig lös ifrån Josefs arm
och ilade bort till andra ändan af platformen, der
hon kastade sig ned på golfvet, alltjemt med händerna
för ögonen, och kröp i hop som en skrämd råtta, i
det hon mumlade med otydlig röst:

"Hu! Hu då! Jag vill ingenting se! ... Det
är förfärligt! ... Det förkrossar och qväfver mig ...
Låt oss gå härifrån. Jag kan icke tåla himlen med
dess hemska och förfärande storheter ... Jag vill
gömma mig ..."

"Gömma dig! arma lilla vildinna; ty nu först
ser jag att du verkligen är en sådan," sade Josef,
som var allt för mycket intresserad af att observera
förmörkelsen, hvilken nu hunnit sin kulmination, för
att genast följa sin älskarinna, men hvars afbrutna
och förskrämda ord likväl hunnit hans öra. "Arma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/7/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free