Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag är säker att det var den der spelevinken,
som trädde näfven i min ficka," mumlade
"medborgaren" halfhögt och stirrade envist på, qvacksalfvarens
lilla medhjelpare, som allt jämt snyftande låg på knä.
"Men ni hör ju att er plånbok blef kastad i
Seine der borta ... Ni borde blygas att anklaga det
stackars barnet," återtog qvinnan, och alla de
kringstående instämde med henne.
"Jag trängde mig emellertid fram till min
tvetydige ämbetsbror, just som denne med tragisk patos
sammanknäppte sina händer och utropade:
"Mina herrar och damer! jag ber er besinna mina
känslor, då jag nu finner, att jag i min redliga
förtrytelse misshandlat detta barn, min stackars lilla
bror ... Vi äro främlingar, vi hafva ingenting annat
än vår heder och vår ärlighet att bevara, och
fruktan att min bror kunnat begå ett felsteg,
öfvermannade mig ... Ni sen hans tårar... Mina herrar och
och damer, skulle ni kanhända vilja göra en liten
insamling, för att trösta honom ... Se här, Henry, gå
omkring till detta sällskap, jag är säker att de vilja
visa deltagande för de oförtjenta slag, du fått ..."
"I det samma satte han en messingstallrik i
gossens hand, reste upp honom och förde honom vid
axeln fram till mig, som kommit honom närmast.
"Vid de första orden af den skurklike mannen
insåg jag, att allt detta troligen var en af dessa så
vanliga små gatkomedier, hvilka, ständigt varierade,
ofta med en beundransvärd talang uppföras för den
alltid godtrogna och lätt lurade gatbefolkningen i
Paris, der man, ifrån den högste till den lägste, tycks
finna en verklig förnöjelse uti att blifva mystifierad;
man älskar der så mycket alla möjliga sinnesrörelser,
att man känner en verklig tacksamhet emot dem, som
uppväcka sådana, och aktar sig noga att gifva sin
eftertanke eller sitt förnuft lof att komma mellan, för
att skingra den kära illusionen af en förorättad dygd,
en himmelsskriande orättvisa, en upprörande grymhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
