Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der såg, och gjorde i hvarje ögonblick de mest
sarkastiska jemförelser mellan detta och det jag i Paris
kunnat gifva henne; hon antog emot mig sjelf ömsom
en ton af förakt och otålighet, ömsom af gäckeri som
väckte min harm, i synnerhet derför att hon
oupphörligt tycktes bemöda sig att komma i ett slags
hemligt förstånd med dig, och söka att gifva dina och
sina egna uttryck en dubbel mening, för att låta mig
spela rolen af dupe.
"Allt detta undgick troligen dig; och då jag om
aftonen förebrådde Mylitta hennes opassande
uppförande, föll hon i gråt och påstod, att svartsjukan
öfver dina företräden gjorde mig orättvis.
"Du reste emellertid bort på ett par dagar och
återkom i sällskap med några grannar; ett par
familjer kommo samma afton på besök, man gjorde
musik och dansade, och Mylitta visade en så
förvånande färdighet deri, hon utvecklade så mycket behag
och elegans i sina rörelser, hennes lilla sylfidiska
figur tycktes så enkom skapad för denna konst, att
hon firade en verklig triumf i det lilla sällskapet.
"Det var hennes debut i societetslifvet, och jag
kände mig smickrad af en framgång, på hvilken jag
aldrig kunnat hoppas. De tio månader hon tillbragt
i pensionen bland hederliga och bildade menniskor,
hade hon med snabb uppfattning och en medfödd
yttre takt vetat att väl begagna."
"Det är sannt," inföll Astley. "Hon var vacker
som en liten demon denna afton, och jag började
nästan förstå och ursäkta din häftiga kärlek och ditt
förhastade giftermål. Hon bar en enkel, hvit
klädning och ett halsband af aqvamariner, öfver hvars
ringa värde hon skämtade med ett slags bitterhet, då
jag anmärkte att dessa stenar till färg och glans
liknade hennes egna sällsamma ögon ... Jag mins allt
det der mycket väl."
"Ja, detta halsband var det enda smycke, jag
kunnat gifva henne," återtog Alf, "och de blekgröna
stenarne deri hvilade på hennes mjuka, hvita hals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
