Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömsk af familjens hopp och anseende, beredde sin
egen ofärd på samma gång som hennes.
Hon tänkte icke mera på sin trötthet och
skyndade upp för den svindlande höjden, der man går
som i en bur; hennes steg voro spänstiga som en
ung flickas, hon gick och gick, utan att märka det
hon snart var alldeles ensam, och att hennes artige
ciceron vändt om, redan innan man hunnit uppför
den första trappan, som börjar inuti kyrkan.
Allt högre och högre klef den oförskräckta och
ifriga frun, lifvad af hoppet att finna dem, hon sökte.
Nu stod hon i nattväktarens lilla nisch och
kunde icke komma längre, och ändå hade hon icke
påträffat en lefvande varelse.
Djupt under henne lågo stadens hus, ömsom
spridda, ömsom sammanträngda på den halfö,
hvaromkring floden kröker sig. Taflan var storartad och
hänförande, den förtjente väl hennes möda, men det
var icke den, hon gått att se och af hvad hon
väntat att finna syntes icke ett spår.
Hon vände sig rundt omkring på den lilla
förgallrade platformen, här fans intet gömställe, ingen
utgång för någon annan än svalorna, som kretsade
der omkring, man måste vända tillbaka, samma väg
som man kommit, eller kasta sig utför.
Den tjenstaktige ledsagaren, som hon i sin
brådska glömt, fans icke heller; hade han tröttnat eller
hade han narrat henne att stiga tvåhundratjugo
trappsteg i höjden, för att beundra Aarfloden, och
Berneralperna. Hvad brydde hon sig väl derom; naturens
skönhet lika så väl som konstens egde för markisinnan
icke annat värde, än såsom lämpliga
konversationsämnen i en salong, och i detta ögonblick skulle hon
i sin harm velat kasta hela tornet i Aar, om hon
kunnat, och hvad Finsteraarhorn och Schreckhorn
och alla dessa bergjättar rundt omkring angick, så
ignorerade hon dem så fullkomligt, att hon icke ens
visste att de lågo framför henne, skimrande med
guld och purpurslöjor i solnedgången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
