- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Sjunde delen. Inom natt och år. /
223

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medlemmar af den fashionabla verlden känna
hvarandra, åtminstone till namnet.

Kammarjungfrun insläppte henne nu i en tambur
och bad henne vänta, och Hedda satte sig ned, i
detsamma en dörr vid andra sidan halföppnades och
en liten vacker flicka syntes på tröskeln.

Barnets lilla ansigte var öfversköljdt af tårar,
hon höll en, till utseendet död, kanariefågel i handen
och syntes alldeles tröstlös.

Då hon fick se den främmande, tycktes hon
tveka ett ögonblick att gå in, men hennes
bedröfvelse rörde Hedda, som steg upp och gick emot
henne, i det hon helt deltagande sade:

"Ah, min stackars lilla vän, hvad har händt din
fågel?"

Den lilla, som icke begärde bättre än att träffa
någon, för hvilken hon kunde beklaga sin sorg,
utbrast snyftande:

"Han är sjuk, och Jenny vill icke skicka efter
doktor Bouvard ... hon säger att han är död, och
att det är bäst att kasta ut honom genom fönstret ..."

"Kom och sätt dig här och låt mig se på fågeln,"
återtog Hedda, som fattade barnets hand och drog
henne till sig.

Den lilla flickan lade fågeln i Heddas hand och
betraktade henne med en liten min af så rörande
undergifvenhet och förhoppning, som om hon väntat
en afgörande dom ifrån hennes läppar.

Fågeln var ännu varm, hans hufvud hängde
maktlöst ned, och hans näbb var vidöppen, men då
Hedda vidrörde honom, kände hon att han ryckte
på sig, och att hjertat ännu slog matt. Hon vände
honom emot dagen och tyckte sig märka att han fått
någonting i halsen, och tagande en nål ur sitt hår,
lyckades hon att borttaga en liten hoptrasslad
bomullstråd, som han råkat svälja.

Då det stackars djuret åter fått tillräckligt luft,
qvicknade det hastigt vid, sträckte litet på vingarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/7/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free