- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Sjunde delen. Inom natt och år. /
254

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skydd och tröst, som det skrämda och gråtande
barnet, hvilket kommer att gömma sitt hufvud vid
moderns bröst for att lugnas.

Vi lägga händer och ögon tillsammans och svepa
in oss i bönens hemlighetsfulla slöja, som gömmer oss
några ögonblick för jorden och för oss sjelfva och
befriar oss ur våra kaotiska känslors brusande ström.

Det händer likväl ofta dervid, att vi liksom stanna
på halfva vägen till himlen, vid synen af en engel,
som gått oss till mötes. Katolikerna utvälja åt sig
något särskildt helgon, hvars bild de bära och hvars
namn de vörda, som blifvit deras personifierade
samvete, deras hemliga förtrogna, deras verklige biktfar
och som är medlaren mellan dem och den högste ...
Äfven vi ega stundom i hjertats djup ett dylikt
helgon, hvars tysta hviskningar och svar vi tro oss höra
och hvars kärleksfulla tröst vi känna ... det är
minnet af våra älskade, som lemnat jorden; det är de
dödas andar, som komma att ställa sig bredvid oss,
för att ledsaga oss, då vi vilja nalkas Gud, och det
är under känslan af deras förböner, som vi tro
oss hörda.

Man skulle trott att Hedda bad, der hon nu låg
knäböjd, med hufvudet lutadt mot sina sammanknäppta
händer; men det var till sin faderlige döde vän, hon
talte, det var den gamle, fromme och kloke prostens
ande, som hon, i barnslig saknad och kärlek,
förestälde sig ännu såsom sin själs förtrogne och såsom
budbäraren mellan henne och Gud.

Hon hade många gånger i outsäglig smärta tänkt
och förestält sig just hvad hon nyss bevitnat, men
bitterheten deraf bevisade henne nu, att hon likväl
icke hvarken fattat eller trott derpå, och hon
behöfde en lång stund, innan hennes själs jemnvigt och
resignation återkommo.

*





<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/7/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free