Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en lång sväfvande refva af de vilda vinrankorna,
som likt en tjock grön matta täckte den breda muren
rundt omkring och gåfvo hela den trånga gården
utseende af en stor berså.
"Se der kommer du då ändtligen," fortfor hon,
då Elisa i detsamma syntes i förstugan, insvept i en
stor sjal och med ett tätt flor för ansigtet.
"Min Gud! hur kan du klä dig på detta sätt
för en promenad i sommarvärmen? ... Du är ju
alldeles vanstäld och oigenkännelig."
"Jag har vant mig att aldrig gå ut utan flor ...
det brukas så i England," svarade Elisa, i det hon
steg utför den sneda och mossiga stentrappan.
"Och äfven de otäcka glasögonen har du
återtagit?"
"Ja, du vet att mina ögon stundom lida af det
starka solskenet, och jag måste då begagna dem."
"Nå, i sanning, är du icke med allt detta en
vördnadsvärd duenna ... Om mamma i detta
ögonblick såge dig, så skulle hon icke hafva skäl att
oroas öfver din ungdom och ditt vackra utseende;
du liknar nästan den gamla rödnästa engelskan, som
var vår lärarinna i pensionen," tillade den unga
flickan skrattande och sköt upp den tunga porten
utåt gatan.
Då man säger gatan, så menas emellertid
härmed ingenting annat, än en smal gräsbevuxen väg,
med en trampad gångstig i midten, omgifven på båda
sidor af rosenhäckar och låga murar, utan några hus,
förr än man hunnit ett par hundra alnar till de sista
små kojor, som tillhöra den lilla staden la Tour
de Peilz.
Vinkullarna, som på sluttningen af bergen sträcka
sig nästan ända ned till sjön, vidtaga strax ofvanför
och räcka ända till början af skogen, hvars gröna
mantel blir allt glesare och ändtligen slutar i långa,
oregelbundna fransar, kastade här och der in mellan
remnorna, der den eviga snön skjuter ned sina smala
silfverband den till mötes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
