Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vet ... och detta gifva mig min ungdom och min
skönhet rättighet till ..."
"Men tiden röfvar med hvarje flyende sekund,
med hvarje knäpp, som du hör ifrån pendylen der på
väggen, någonting af denna ungdom och skönhet ...
innan du ännu tänkt derpå, äro dessa förtjusande
egenskaper flydda ... sjukdomen, lidandet och plågorna
kunna ännu hastigare härja denna nu så friska och
härliga kropp, hvaraf din lycka beror, och då ..."
"Tyst, i himlens namn, om du icke genast vill
göra mig sjuk ..."
"Du är det redan, Mylitta ..."
"Hvad säger du! ... Skulle ditt onda vara
smittsamt!" utropade hon förfärad och sprang upp ifrån soffan.
"Lugna dig, jag mente att din själ är sjuk eller
åtminstone icke sjelfständig och kraftfull, som den borde
vara ... Ack, dessa idealiska former borde innesluta
en ande, hög och ren och lugn och hoppfull, såsom
känslan af den eviga harmonien skapar den!"återtog
Josef entusiastiskt och betraktade sin hustru med
svärmiska blickar. "På samma gång mina ögon tjusas af
din skönhet, ville jag tjusas af din andes sympati med
min egen; jag ville i dess rena eld igenkänna och
beundra den sol, hvarifrån den utgått; jag ville i
bådas våra förenade förhoppningar, vår kärlek och
vår lycka, finna aningen och bekräftelsen om himlens,
och då jag dör kunna, så att säga, medföra ditt hjerta;
vissheten om våra själars eviga gemenskap, om det
förbund, hvars vigselring är tankens och andens
likstämmighet ... Du vet, att du är skön, min älskade ...
att ingen af sommarens praktfulla rosor, intet af
skapelsens under kan mätas med dig, och likväl känner
du icke din högsta skönhet ... den skönhet, som ligger
dold i din ännu slumrande ande ... denna sofvande
engel, hvars ögon, då de öppnas, skola igenkänna mig
såsom din make äfven för evigheten ..."
Mylitta, som tydligen icke det minsta uppfattade
sin mans tankegång, såg otålig och generad ut och
fann allt, hvad han sade, mycket tråkigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
