Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faderlig känsla för Roxane, detta barn, hvars lif han
räddat och hvars tacksamhet blifvit kärlek.
Hvad hade nu kunnat hända henne, och hvilka
upplysningar fordrade man af honom, fremlingen, som
flytt, innan ännu ett ord ifrån hans läppar kunnat
störa hennes lugn, och som icke egde annat än det
oskyldiga minnet af hennes tillgifvenhet och
trofasta tystnad.
Flere minuter innan den utsatta tiden knackade
han på Elisas dörr i andra våningen af det stora
eleganta hotellet.
Hon väntade honom och öppnade genast sjelf, glad
att åtminstone icke hafva bedragit sig i denna väntan.
"Förlåt, miss Elisa," sade doktorn ursäktande, "om
jag kanske haft allt för brådtom att åtlyda er
kallelse, men ert bref har ingifvit mig så mycken
obestämd oro, att ni redan nu ser mig här."
"Så mycket bättre; stig in, doktor Stjerne,"
svarade Elisa på franska, ty Alf hade begagnat detta
språk, som man nyttjat i Vevey, okunnig som han
var, att deras modersmål var gemensamt.
"Hvilket oväntadt nöje att träffa er här,"
återtog han, sättande sig ned, "ni åtföljer fru Sarassin
och hennes dotter, förmoder jag?"
"Fru Sarassin, ja ... men hennes dotter ... Ack,
doktor Stjerne, om ni vet något om Roxane, så var
icke nog grym att neka dertill," utbrast Elisa med
tårar i ögonen.
"Jag! hvad skulle jag veta? Hvad menar ni?"
"Vi hafva i vår förtviflan slutligen vändt oss
till er, för att återfinna det arma barnet — se der
anledningen till mitt bref."
"Men jag förstår er icke! ... Hvad har då händt?
är då fröken Roxane ..."
"Försvunnen, borta ..." fortsatte Elisa, då Stjerne
öfverväldigad af en rörelse och en bestörtning, som voro
alltför häftiga och naturliga, att kunna missförstås
eller misstänkas, icke förmådde uttala det ord, som
sväfvade på hans läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
