Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad de förstnämnda angick, så tycktes de hafva
upphört; han hade fåfängt gömt sig i korridoren, för
att ertappa henne, hon hördes icke mera af och
dörren till trappan var orubbligt tillsluten; deremot
lyckades han att efter många försök med slottets
andra dörrnycklar slutligen finna en, som öppnade den
stängda kabinettsdörren.
Der inne fanns emellertid icke det minsta
anmärkningsvärdt. Detta rum var till storlek och
utseende alldeles som han förmodat, liknande det
motsvarande i första våningen, och han måste inskränka
alla sina gissningar härom till den förmodan, att det
endast af en händelse blifvit stängdt.
Emellertid var fönstret i detta rum det enda,
som, genom en öppning i trädens kronor, egde någon
utsigt öfver den lilla terrassen omkring det östra
tornet, och allt sedan dörren blifvit öppnad, företog
sig derför Alf att hvarje qväll i hemlighet smyga sig
ditin, i hopp att der kunna upptäcka, om fru Ditt
möjligen ännu fortsatte sina promenader på en
annan väg.
Han såg emellertid den lilla fula, skräpiga
platsen så tom och öde, så utan den minsta anledning
till en gissning eller en misstanke om någonting
hemlighetsfullt eller intressant, att han började förlora
tålamodet.
Sjelfva den lilla dörren, som förde ut till sjön
var tillspikad, och det gamla tornet stod der så
ruskigt och kringkransadt af nässlor, att Alf ledsnade
att titta derpå.
Väl tio gånger hade han låtit fru Ditt berätta
den olyckliga aftonens alla händelser, de
öfverensstämde fullkomligt med Elisas uppgift derom, men
hvarje gång anmärkte han att hushållerskan undvek
att tala om sin unga matmor, baronessan Rosenhein,
och att hon till och med syntes generad, då Alf
nämnde hennes namn. Det var den vidskepliga
fruktan och de besynnerliga föreställningar, som Mylitta
ingifvit den stackars qvinnan, hvilka voro orsaken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
