Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu tändo hon åter eld och satte ett brinnande
ljus i staken. Ack! detta dunkla, rödaktiga ljus skulle
hädanefter för henne ersätta solens sken, som hon
kanske aldrig mera skulle få se; hon beskådade allt
omkring sig med detta bedröfliga intresse, denna
blandning af girighet och afsky, som endast en fånge
kan känna öfver sin lilla eländiga sammankrympta
verld.
Alla dessa dynor, kuddar och täcken, detta fina
och rena linne, denna mat, ljus och vinbuteljer
bevisade ett slags välvillig omsorg, en frånvaro af den
låga och grymma fiendtlighet, som för hvarje
menniskosinne, och till och med för djur, är mera
fruktansvärd och omöjlig att uthärda, än hvilket lidande
som helst, tillfogadt af våda, nödvändighet, dumhet
eller välmening.
Hvarje blixt af godhet och medlidande, hvarje
skymt af menniskokärlek har, liksom det ondas mest
förtäckta yttringar, en egenskap att genast och
instinktlikt igenkännas och uppfattas, och i allt, som
här omgaf Roxane, trodde hon sig finna en känsla
af deltagande och ånger, ehuru hon hade svårt att
förena en dylik känsla med minnet af de personer,
som bragt henne i denna afgrund. Denna
öfvertygelse tröstade henne något och bekräftades slutligen
i hennes tanke genom ett sammanviket papper, som
hon fann på golfvet strax innanför dörren.
Vid anblicken deraf kastade hon sig med
passionerad ifver deröfver; ovissheten hvar hon befann
sig och hvad öde, man ämnade henne, var just den
största olyckan i hennes belägenhet, och hon
hoppades nu få denna ovisshet häfd.
Papperet innehöll emellertid endast dessa ord:
"Var lugn och tålig ... er fångenskap skall icke bli
långvarig".
Men behöfdes det väl mer, för att åter bringa
en smula ljus och lif åt det arma barnet? Då man
icke kunde gifva henne luft och sol, gaf man henne
hoppet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
