Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Femte afdelningen.
23.
Elisa hade redan långt förut bestämt sig att
återvända till Sverige ifrån sin långa och
egendomliga pilgrimsfärd; och den sista eftergiften för hennes
kärlek och hennes försvunna förhoppningar var det
möte med Hawerfield, hon hade begärt.
Detta möte hade till fullo bekräftat hennes egna
iakttagelser; och mer än någonsin öfvertygad om den
olyckliga stolthet och fåfänga, som var hans
hufvudfel, lyckönskade hon sig att ännu i sista ögonblicket
hafva kunnat förblifva okänd och derigenom besparat
dem båda en pinsam förödmjukelse.
Den förskjutna flickan, utan börd och
rikedom, ämnade nu tyst och ödmjuk återvända till sin
ensamhet i den gamla fasterns stuga, utan att
fullfölja sin hemliga plan att genom den bildning, det
utvecklade förstånd och den verldsvana, hon
förvärfvat sig, söka besegra Astleys fördomar, oaktadt
hon ganska väl märkt att hon genast under deras
korta samtal fängslat hans uppmärksamhet och
intresse.
Hon visste ju emellertid att han mindes henne
med ömhet, att han kanske älskade henne ännu, men
att, som han sjelf uttryckte sig, den sårade fåfängans
pinande stygn skulle följa honom till och med i
kärlekens armar. Hon lemnade honom derför för alltid,
erkännande oöfverstigligheten af den mur, som skilde
dem åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljungste/7/0619.html
