Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fängelsets tomma, fuktiga och mörka murar. Hon
tycker, att — solen aldrig haft en sådan glans, att de
gamla kopparsticken på väggen framför henne, med
sina herdinnor och lam, berätta ljufva och leende
idyller, att kattunet i hennes sänggardiner, med
brokiga blommor och flaxande fåglar, är det vackraste
hon någonsin sett, att spegeln, med sina slipade
stjernor kring kanten och sin flygande genius i en blå
medaljong, återger alltsammans ännu mer förskönadt,
och att Elisa och Alf, midt i denna förtjusande, lugna
och trygga omgifning, synas heliga och
tillbedjansvärda som englar på en altartafla.
Hvarje fläkt från fönstret tillför henne liksom
en bukett af vällukter, burna på den friska sjöluftens
vingar, och fågelqvittret på terrassen utanför blandar
sig med vågornas sqvalp emot stranden, under det
löfvens rörliga skuggor höja och sänka sig med
susningen i trädens grenar.
Ack! hvem har icke, liksom Roxane, någon gång,
med hjertat skälfvande af rörelse, känt sig återvända
från plågornas och dödens mörker och ångest, för att
stilla och andlös lyssna till lifvets urverk, som åter
blifvit satt i gång ... Den ytterliga känsligheten,
vekheten och det sällsamma lugnet i vårt sinne gifva oss
då en rikedom af tankar och intryck, som stegra
värdet af det lif, vi återfått, och göra konvalescensen
efter en svår sjukdom till en helt egen och afskild,
månskensbegjuten episod i vårt minne, en episod,
som ligger lik en stilla ’lycksalighetens ö’ mellan
lifvet och döden.
"Hur svårt är det icke att föreställa sig lifvets
kontraster," hviskade Roxane, fortsättande med ord
de tankar, hvaråt hon länge tyst öfverlemnat sig;
"och att tänka det gamla förfärliga tornet stående så
nära intill detta fridfulla, vackra rum, der jag nu
ser bredvid mig er båda, som jag så högt älskar ..."
"Så ligga likväl ständigt ljus och mörker nära
hvarandra," sade Elisa tankfullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
