Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Åhjo men, se efter i alla fall och tag hela rasket;
det är så ansvarsfullt, när man har inackorderingar,
skall jag säga. Jag är bjuden på operan i qväll, så
att jag behöfver ingenting ... Amanda!" upprepade hon
ännu en gång, skrikande af alla krafter, då flickan
hunnit ut ur rummet, "tag reda på en portnyckel åt
mig. Jag lät göra tolf portnycklar då jag flyttade hit;
om herrskapet vill ha dem, så kosta de mig femton
kronor, men jag skall sälja dem för tolf."
"Tolf portnycklar!" sade fru Tullbom förvånad,
"det är alldeles för mycket. Hvad skulle frun göra
med dem?"
"Jo, det behöfs nog; jag är aldrig knusslig; vill
herrskapet ha dem, så må de bli för tio kronor. Inte
ändå? Så behåller jag dem, det är detsamma. Amanda!
Gå efter min ljusblå klädning, jag får klä mig i köket,
så kan du hjelpa mig, medan du skurar der ute."
Fru Kantarell drog med det samma ut lådorna
i en byrå, som endast hade tre ben och fallit på sned
emot väggen, och uppstämde under tiden: "Se, o
Norma! Se, dessa späda!" med drillar och fioriturer
af egen komposition, som jagade på flykten fru
Tullbom, hvilken hastigt drog sig inom sin egen dörr och
sökte stänga denna efter sig.
Det var emellertid omöjligt, ty nyckeln var borta;
och i tanke att försäkra sig emot ännu ett besök af
den gladlynta grannen satte hon slutligen ett bord
innanför dörren.
"Det var en listig fru; såg mamma hur festlig
hon såg ut, när hon stod på bordet och forskade efter
gardinkrokarna med sådan glans?" sade skrattande
Ferdinand, begagnande ett modernt skolpojk-språk, som
nästan var obegripligt för hans mor.
"Klockan är sju, och det är alldeles mörkt,"
mumlade denna, utan att besvara sonens anmärkning.
"Hvart kan Marina hafva gått helt ensam?"
"Hon tågade af med full fart, så snart hon gifvit
småbarnen mat och lemnat dem åt Anna."
"Hvad var då klockan, när Anna kom hit?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
