Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gemensamma ansvar och gradvisa beroende, den stränga och
nödvändiga disciplinen, slår en ring af jern omkring
förman och kamrat, vän och fiende, förtryckaren och
den förtryckte, och pressar dem tillsammans i en klump.
Att med en klagan, en anmärkning eller ens ett
oförsigtigt ord gifva luft åt sina känslor och tankar hade
varit att öka sina obehag; att söka spränga denna
ring var att förstöra sig sjelf eller att med skymf och
hån ställa sig derutom.
Det var på allt detta kapten Vilfrid tänkte; och
ju mera han fördjupade sig i sina minnen, ju mörkare
blef hans panna.
Huru ofta hade han icke som en fjorton års gosse,
stel och styf i den väl tillknäppta uniformen, om
söndagarne gått på dessa samma gator under orolig
uppmärksamhet på möjligen mötande officerare och
kamrater, på sin egen hållning och exercerade gång. Utan
penningar, utan slägtingar och vänner egde hans
promenad intet mål, och han återvände hungrig och
nedslagen till den kalla otrefliga matsalen eller
logementet vid Carlberg, utan att någonsin hafva varit under
ett vänligt tak i den stora bullrande staden, der ingen
kände honom, ingen brydde sig om honom, der han
var mera husvill och kärlekslös än den hund som
sprang förbi. Han var icke ett barn med klappande
hjerta och återhållna tårar, han var kadetten n:o 67,
ett ting, en schackpjes, ett nummer, ingenting annat,
och lika ensam, främmande och likgiltig gick han här
som bland kamraterne, hvilka aldrig rätt bra kunde
tåla hans lysta och stolta sinne och hans spartanska
mod vid lidanden och derför mången gång gjorde hans
lif bittrare än andras.
Ofta då han såg en glad och slarfvig lärgosse
springa hvisslande förbi sig eller en söndagsklädd
arbetare, med hatten bakut på nacken och rocken köpt i
ett klädstånd, vandra gatan framåt med vingliga steg
och förnöjsamt utseende, afundades han deras frihet;
de berodde ju blott af sitt eget arbete, sin egen vilja,
de voro sina egna herrar, huru dåliga, illa klädda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
