Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återförde honom till sig sjelf och lät honom fatta
orimligheten och lågheten af hans misstankar och hans
förvirrade ord.
"Marina!" utropade han bönfallande och med
ångest, men den upprörda unga flickan hade kastat sin
kappa om sig och skyndat ut ur rummet.
Då Helworth full af blygsel och ånger ville följa
henne, stälde sig hastigt den bastanta Sy-Thilda som
en hög och orubblig ekstubbe framför dörren och sade
med sin skarpa och sträfva röst i befallande ton:
"Stanna der ni är så länge! ... Tycker ni icke, att
ni varit nog grof och oskicklig mot det der stackars
barnet, efter ni till på köpet vill förfölja henne ut
på gatan med edra galenskaper ... Jag vet icke, hvad
ni är för en person, men i fall ni har en smula vett,
så borde ni blygas öfver er dumhet; och efter som
ni ändtligen vill göra bekantskap med den här stackars
lilla flickans föräldrar, så kan jag tjena er med den
saken, ty både den supige muraregesllen, hennes far,
och den dåliga varelsen, hennes mor, äro säkert
jemngoda med er sjelf ... Det kan just icke mycket löna
sig att berätta er, huru fröken Marinas medlidande
kom att uppväckas för den öfvergifna barnungen, och
huru hon arbetat och försakat och sparat sina små
handpenningar, för att kunna bidraga till den lilla flickans
uppfostran; allt det der skulle då gå öfver ert
förstånd, eller skulle ni skratta deråt, ty karlarne bry
sig icke om sina egna barn och ännu mindre om
andras ... De tänka aldrig på någon annan än sig
sjelfva, ty de äro så kloka de, förstås; och jag önskar
den dag vore kommen, då alla qvinnor liksom jag
skattade dem för hvad de äro värda, och lefde
lyckliga dem förutan ... Egenkära och dumma, på en gång
fega och oförskämda, som ni nyss visat er, äro de
just, som jag tycker, ett fuskverk af vår Herre,"
tillade sömmerskan med så hotfulla blickar och en så
trotsig ställning, att Helworth, helt förlägen öfver
lexan som han fått, icke visste, om han skulle harmas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
