Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som "till ersättning blott begär, att den lilla
blomman skall sprida sitt friska doft inom hennes väggar."
"Under det hon sjelf vissnade och förtorkade der?"
"Hon skall ju i alla händelser en dag vissna och
förtorka ... är det då en så stor lycka att nedslås af
stormen, blekas af regnet och se sina blad smutsade
och nedtrampade mot jorden?"
Eva satt tyst och lutade hufvudet allt djupare
ned; en bitter aning om sanningen af hennes gamle
friares ord hade smugit sig genom hennes hjerta; hon
räckte honom slutligen handen och sade vänligt:
"Ni är en god och klok man, och jag är stolt
och tacksam öfver att ni velat hafva mig, som är så
ung och okunnig, till er maka ... Det förefaller mig
likväl, som om jag skulle handla orätt emot oss båda,
om jag ginge in på ert förslag."
"Vi skola nu icke mera tala om den saken; ni
känner min innerliga önskan, och jag väntar med
tålamod ert slutliga svar. Om himlen mulnar omkring
er och edra barnsliga idéer om den der så kallade
lyckan blifva förändrade, så påminn er, att gamle
Gallgren alltid tänker och säger detsamma, som han
sagt er i qväll ... Farväl!"
Den hederlige skolkarlen gick sin väg, och Eva
satt qvar orörlig på samma ställe en lång stund, helt
förvånad och försagd öfver det så hastiga och
oväntade giftermålsförslaget.
Hvad tänkte och kände hon väl?
Förnuftet hviskade till henne, att den stilla och
anspråkslösa ömhet, som nu erbjöds henne, kanhända
vore mera värd och af större varaktighet, än den
sväfvande föreställning om kärlek och framtida lycka,
hvilken ett par osammanhängande ord och en
oöfverlagd rörelse af kapten Vilfrid väckt i hennes själ.
Hvad betydde väl det der besynnerliga utbrottet
af en flygtig, kanske redan förgäten känsla, och hvad
hopp för framtiden fanns det väl den? ... Han hade
ju icke ens brytt sig om, hvad hon tänkte derom; han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
