Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehåll midt ibland syskonens hopträngda och
bullersamma grupp.
"Vänta, vänta! Ebba, som är äldst, ska’ dela ...
Se så, stopp! Lilla Ida blir ju utan ... Ah, der
kommer pappa! Tyst, tyst! Ordning i lägret!"
Revisorn inträdde och mottogs med den
hugnesamma underrättelsen, upprepad af alla munnar.
"Nå, det var alls icke för tidigt, min kära
Ferdinand," sade han sötsurt och räckte handen åt sin
son. "Du är nitton år, och du hade bort vara
student för ett år sedan, om du varit flitig och mån om
din framtid ... men vårdslöshet och skoj äro
ungdomens sed nu för tiden ... Jag var student, när jag var
sjutton år."
Ferdinand rodnade och teg. Det var den
oundvikliga malörten — som alltid skall vara med i
buketten af glädje och lycka, som nyss hänfört honom.
Huru olika voro icke fadrens och modrens mottagande
och uppfattning af saken!
Man satte sig ändtligen till bords; det var en
verklig familjefest; fårsteken uppåts ända intill benen;
man drack studentens skål i sockerdricka; alla barnen
voro utom sig af förtjusning öfver det ovanliga
kalaset, och sjelfva det lilla stygn af smärta, som fadrens
första helsning gaf åt den lycklige sonens och modrens
bröst, glömdes snart för den allmänna fröjden.
"Nu felas det bara, att Marina vore här med, för
att ha riktigt festligt," sade barnen, medan de bytte
konfektbitarne emellan sig, sedan middagen var förbi.
"Marina, ja det är sant ... men jag tror, att vi
snart skola hafva henne här igen," inföll revisorn med
en hemlighetsfull min. "Amelie, kom in! Jag har något
att meddela dig," tillade han halfhögt med cigarren
mellan läpparne, i det han gick in i sitt eget rum,
kastande bakom sig tändstickan, som han begagnat,
och blossande för att få elden i gång.
Hans hustru följde med och stängde på en vink
af mannen dörren efter sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
