Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 18. - Kapitel 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Både Eva och Vilfrid misstänkte hvarandra nu
ömsesidigt för samma småaktiga förklaring; bådas korta,
ofrivilliga hänförelse hade trampats ned i gatsmutsen;
det var ju derför bäst att icke mera kännas vid den,
att skratta med åt det antagna förhållandet, och glömma
alltsammans.
Den stolte, elegante officeren, som lärt att så väl
beherska sig och icke skulle hafva tålt ens
misstanken om ett förnärmande ord eller skämt, den
själsstarke ynglingen, som aldrig låtit kufva sig och
kunnat lida allt utom förödmjukelser, han hörde nu under
tystnad och med leende min, huru hans egen ädlaste,
mest rena känsla skymfades, och huru hon, som han
älskade, förtalades och beljögs, utan att det föll honom
in att försvara henne ens inför sig sjelf. Hans
uppfostran, kamraternes inflytande och hans egen sorgliga
erfarenhet hade hos honom förstört tron på qvinlig
renhet, grannlagenhet och kärlek.
Tre dagar efter denna qväll hade fru Albertine
Tullbom den stora och länge efterlängtade glädjen,
att kunna till alla sina vänner och bekanta
kringskicka trolofningskort för sin äldsta dotter Eleonore och
och kapten Hugu Vilfrid, tack vare den lyckliga
skyndsamhet, hvarmed man tillverkar dylika, och
fästmannens feberaktiga brådska och ifver med
offentliggörandet af den lyckliga föreningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
