Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ske på ett angenämt sätt, och en qvinna är först då
mönstergild och behaglig, när hon förmår att uträtta
allt och uppfylla allas behof och önskningar, utan att
någon har en besvärande aning om, huru det sker,
ehuru detta ofta kan falla sig svårt nog.
"Mamma! Kom ut, så får du höra göken!"
ropade en af smågossarne, som kom inspringande till
modern, hvilken var sysselsatt att vädra ut röken, som
fylde hela huset, och nu ämnade uppacka linne och
sängkläder för natten.
"Ja, kom, så får du se sådana stora hvitsippor
här är strax bredvid!" inföll en annan och ryckte i
hennes klädning.
"Få vi mat snart, mamma? Man blir så hungrig
här ute," tillade den tredje.
"Mamma! Pappa ville ha rätt på de sista
tidningarne, tills han kommer igen; men jag kan inte
hitta dem."
"Ida har plumsat i sjön, mamma!" ropade i sin
tur Ferdinand, som i det samma kom in med sin lilla
gråtande syster, hvilken dröp af vatten. "Det var
"flax", att jag fick tag i henne, innan hon kilade till
botten ... Tyst, tyst, Ida lilla; det der ska du, inte
fästa dig vid. Hvad gjorde det? ... Se så, "prisa" inte
ihop er nu allesammans omkring henne; bara hon får
torra kläder, så rör det henne inte ett dugg; hon
tycker det är riktigt gladt."
Fru Amelie kastade ifrån sig lakanen, som hon
höll i famnen, och skyndade att spänna upp en stor
kappsäck, som ännu stod midt på golfvet och som hon
hoppats få lemna orörd till dagen derpå, men det gälde
nu att genast få torra kläder åt den lilla flickan, som
oaktadt sin äldste brors hurtiga tröstegrunder och
försäkran, att det var mycket "gladt", likväl var
alldeles blåfrusen och fortfor att gråta helt tyst.
Remmarne voro emellertid styfva och hårda,
Ferdinand måste anlitas, och nu kom också lyckligtvis
jungfru Anna, sträfvande med korgar och knyten ifrån
ångbåtsbryggan, och ändtligen blef med hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
