Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allegoriska målningen i taket, marmorspiseln med sina
sfinxer på ömse sidor om eldstaden och de något
svartnade basrelieferna kring taklisten och öfver dörrarne.
Midt på golfvet är ett kaffebord dukadt med all
den solida och angenäma prakten af gammalmodigt
silfver och fint ostindiskt porslin, ännu mera dyrbart för
egaren genom vanan att sedan barndomen hafva nyttjat
det, än för dess kontanta värde.
Hvarje af de fyra små tunna genomskinliga
kaffekopparne, placerade på den konstmesssigt vikna, siden
liknande servietten, bär liksom denna familjens
grefliga vapen och midt på bordet skimrar en modern
fruktskål, ett verkligt konstverk af silfver och kristall.
Det finns ingenting grannt och prålande,
ingenting, som särskildt utmärker sig eller faller i ögonen
i detta rum, just derför att allt harmonierar med
vartannat; dess enda egentliga prydnad äro tvenne stora
gamla förträffliga taflor af Wouwerman och en dyrbar
bronzbild på kaminfrisen.
På båda sidorna äro två dörrar. De äro stängda,
utom en till höger, hvarinom man ser en rad af stora
rum, alla möblerade med denna gedigna, något
gammalmodiga prakt, hvilken tydligen varit dikterad af
omdöme och smak, af det sjelfständiga individuella
tycket och icke af tapetserarens slentrian och modet
för dagen.
Det är ingenting af penninge-aristokratiens
splitter nya, hastigt hoprafsade lyxartiklar, dess sätt att
ståta med en glans, hvarvid den alls icke är van, som
den icke förstår att använda och som man har brådt
om att få visa, innan den oftast tager ett hastigt slut.
Det är den ärfda, lugna och anspråkslösa rikedomen,
som eges utan skryt och såsom den naturligaste sak
i verlden.
En svartklädd betjent, bärande den vackra
buketten, som herr Säfvelin på morgonen mottagit, kommer
nu in helt tyst i salen; han lägger de dyrbara
blommorna vid en af kaffekopparne och går att laga om
elden i spiseln, och då han i detsamma hör lätta steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
