Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trolofning och anbefalla sin nyss förvärfvade dyrbara
skatt i dennes skydd och vård.
Knappt hade emellertid ljudet af bjellrorna
förklingat och släden försvunnit ur hennes åsyn, förr än
Eva med ett ofrivilligt rop af förskräckelse öfver hvad
som händt, nedföll på knä vid fönstret.
Det var det ungdomliga hjertats sista ångestfulla
protest; i nästa ögonblick var den tystad och
besegrad, och Eva bad endast Gud att rätt kunna uppfatta
och fylla de pligter hon frivilligt åtagit sig, och
hvartill hon blifvit ledd, hon visste knappt huru, men
som nu voro oåterkalleliga.
Med ett till hälften melankoliskt småleende sade
hon farväl åt sina ensidiga och kanske egenkära
tankar och föreställningar om sin egen afgjorda
individualitet, sin förmenta olikhet med andra, sin stolta
tro att kunna lefva isolerad i sin egen verld och vara
nog för sig sjelf; denna det försmådda eller glömda
hjertats bittra heroism, som förkastar hvarje mindre
lycka, när den högsta blifvit det förnekad, gör hela
det långa lifvets sällhet beroende af ungdomens tycke
och lägger tyngdpunkten för sin hela lefnad i ett ofta
förrädiskt känslorus.
Med ett slags sorglig och matt ödmjukhet hviskade
hon sakta:
"Jag är intet undantag ... jag handlar ju nu precis
som alla andra ... jag följer blott med strömmen ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
