Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans ögon följde med en spänd och girig
uppmärksamhet hvarje steg, hvarje blick och rörelse i
dansen af denna förtjusande qvinna, som värdigats med
sin uppmärksamhet, sitt välbehag och sitt bifall höja
honom upp till sig.
Icke att hans hjerta var rördt, att han kände
någon känsla af ömhet eller kärlek, men han
beundrade och tillbad henne, derför att hon med sitt tycke
utmärkt honom och smickrat hans fåfänga. Och hvem
vet, huru otaligt många män blifvit fångade och i
hela sin lefnad ledda såsom viljelösa dockor, endast
och allenast genom deras egen fåfänga och
egenkärlek, hvilken qvinnorna vetat att väcka, underhålla och
begagna till sin och äfven mycket ofta till männens
fördel, ty i de flesta manliga hjertan är denna passion
just den allra starkaste och huserar så mycket mera
fritt och obehindradt, som den lefver der helt och
hållet inkognito.
Nästan ända hittills obemärkt, fattig och kufvad,
kämpande med gömda förödmjukelser, ansträngande
arbete och alla de vedervärdigheter, som ett stolt och
finkänsligt sinne i hans ställning kan få lida, egde han
väl rätt att ändtligen under några timmar njuta af
sin oväntade lycka och bada i solskenet af denna
ljufva sympati, detta fina smicker och detta öppna och
förtjusande erkännande af hans skygga, men ädla och
högsinnade natur.
Han var ju menniska, och han var ung ... Är
han emellertid väl tillräckligt karaktersstark för att
icke, hänförd af denna nya och förledande njutning,
glömma eller eludera sina grundsatser?
I kottiljongen efter supén hade Vilfrid ännu en
gång fått föra Marianne omkring salen; hennes ögon
hade dervid ett så sällsamt uttryck, och hennes hand
dröjde så varmt och betydelsefullt i hans, att den
stackars kaptenen, i höjden af sin obegripliga framgång,
icke längre visste, om icke alltsammans var en
mystifikation, hvarmed man roade sig på hans bekostnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
