Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ah, men ni vet icke, huru mitt lif kommer att
se ut, huru jag sammanviges med en man, som jag
hvarken aktar eller älskar, huru jag tvingas att lefva
ett lif, som jag afskyr, och bära ett namn, som för
andra klingar högt och ansedt, men för mig är tomt
och till och med bedrägligt, ty dess egare är lika långt
ifrån att fatta värdet deraf som sina egna pligter såsom
adelsman och menniska."
"Då är det ni, Marianne, som skall lära honom
det, och om ni icke förmår det, så tillhör det er
ensam att uppbära dess ansvar och dess glans ... Ni skall
fylla den plats i samhället, som tillhör er, en plats,
hvars alla höga pligter fordra hela er kraft och ert
omdöme; ni skall uppfostra söner, mer värdiga än deras
far, och upptäcka för dem den verkliga och sanna
betydelsen af dessa ärfda företräden i dygden, men
icke i obetingade yttre anspråk, och ni skall på edra
vackra och hvita skuldror bära hela tyngden och
behaget af er rang; ni skall rädda glansen af ert eget
och er mans namn och uppehålla dess höga värde åt
edra barn ..."
"O, Vilfrid! Hvarför bär icke ni detta namn, som
jag, förkastad af er, har lofvat att mottaga, ni, som
så väl, så sant fattar betydelsen och vigten deraf och
som är mera verklig ädling än alla dem jag känner ..."
"Ja, hvarför? I sanning, jag skulle icke
missvårda min lycka," sade Vilfrid småleende. "Och ni,
som eger denna lycka, bör ännu mindre göra det ...
Ni eger icke rätt att bortbyta ert namn emot mitt...
Kom ihåg, hvad en fransk författare nästan klagande
säger, att det till sist är qvinnorna, som framtiden
tillhör och som ensamt komma att uppehålla både
religion och moral, patriotism, sedlighet och hvarje hög
och ädel känsla, som annars skulle förtrampas i
materialismens sorgliga mörker ... Och nu farväl! ...
Farväl för alltid! ..."
Vilfrid förde med rörelse till sina läppar hennes
hand och behöll den ett par sekunder innesluten i
sin, innan han tyst och långsamt aflägsnade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
