Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skildrat och Evas ljufva blickar en gång tyckts lofva
honom ...
Mer eller mindre liknande original till denna
fantasi hade han ju också i verkligheten sett hos flere
af sina kamrater, hvilka som fattiga löjtnanter gift
sig med rika borgardöttrar eller andra flickor, hvilka
de aldrig skulle hafva valt, aldrig älskat och icke ens
skulle hafva fäst någon uppmärksamhet vid, om icke
rikedomen mutat deras smak och omdöme och till och
med deras tycke.
Nåväl, hvarför skulle icke han göra på samma
sätt? När allt kommer omkring, är ju den idealiska
lycka omöjlig, hvarom man i den första ungdomen
drömmer; och det är alltid mindre hårdt att misstaga
sig om en likgiltig qvinna än om sin kärleks
föremål ...
"Låt gå! ... Låt gå ... Det der är just den
vanliga marschen ..." hviskade Vilfrid och reste sig upp.
"Man måste taga verlden sådan den är," fortfor han
i sin monolog, "man måste återkomma ifrån sina
barnsliga föreställningar om sin egen afskildhet från hopen,
sin fariseiska tro, att man är någonting egendomligt,
en varelse helt annorlunda än andra, att man lefver
sitt eget lif och har sin egen verld, oberörd af de
lumpna sorger och fröjder, den småaktiga äflan och den
simpla fåfänga, som röra sig omkring oss ..."
Så tänkte Vilfrid i detta ögonblick, och det var
nästan detsamma, som framstått i Evas själ vid
bemödandet att förlika hjertats och förståndets fordringar
eller rättare vid försöket att, liksom hon, rättfärdiga
sin egen svaghet.
Han smålog med ett slags bitter ironi öfver sig sjelf
vid upptäckten, att han ända hittills i många
afseenden tänkt som räfven om rönnbären i fabeln: han hade
trott sig förakta hvad han icke kunde vinna och trott sig
oåtkomlig för svagheter, som likväl funnos inom honom.
Och huru mången stolt, enslig och tystlåten natur
har icke i missmod och ledsnad trott detsamma, tills den
slutligen helt ödmjukt underkastat sig den likväl långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
