Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Månsken öfver Mont Blanc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farväl för några dagar och skynda öfver den lilla spång,
som förenar hans Ö med den stora präktiga bron öfver
Rhône. Torget, der diligenserna hålla, ligger alldeles
midt för, och inom ett par minuter voro vi der.
Man hade redan spänt fem stora och grofva hästar
för en citrongul vagn, som rymde sexton personer,
utom kusken och konduktören.
En liten blek herre, insvept i pels och en
storrutig plaid, hade tillsammans med två äldre damer
tagit plats i den så kallade kupén, en del af
diligensen, som liknade en täckvagn. Bakom i ett öppet
säte satt en snygg, men tarflig familj, man och hustru
med tjenstflicka och tre barn, och i sätet framför kupén
hade vi betingat oss plats och tycktes att börja med
der blifva ensamma, ehuru hvarje säte rymmer fyra
personer.
Nu kom emellertid en sotsvart uppassare, med
tjocka läppar och ulligt hår, i fullt språng från Hôtel
de la Couronne, strax bredvid; han hade en kappsäck
i famnen och ett resschatull, som han kastade ned i
lådan under vagnen, och efter honom följde två
herrar, som satte sig upp bredvid oss.
Den ene lade ett par francs i negerns oljiga hand,
och dennes stora mun öppnades för att låta hela det
skinande tandbatteriet innanför uttrycka hans
tacksamhet.
Kusken kastade sig upp på framsätet för att halft
hängande, med det ena benet utanför öfver hjulet,
intaga sin plats bredvid den lille tyste och melankoliske
konduktören, som i sin bruna, tillskrynklade kapprock
liknade en stenmurkla.
En klatsch af den ofantligt långa piskan, och så
bar det af i galopp under pinglandet af alla
hästarnes klockor, fästa på de höga lokorna, som nästan
liknade utsirade äreportar öfver de stackars djurens
hufvuden, och under hviftandet af alla de röda ylleband
och tofsar, hvarmed deras öron voro prydda.
Det var ett ganska egendomligt ekipage och
föreföll mig i början som ett karnevalståg, hvari jag nästan
skämdes att deltaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
