Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Månsken öfver Mont Blanc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig på månens eget liflösa klot, och jag vände mina
blickar med nästan ängslig skygghet på några träd
invid verandan, på småskogen, som syntes vid nedersta
kanten af snön, och på floden, som ömsom mörk,
ömsom glittrande flöt genom dalen, för att liksom
öfvertyga mig, att jag verkligen befann mig på den trygga
jorden.
Detta gnistrande, obarmhertiga månsken,
fördubbladt och återkastadt af de lysande snöbergen, hänförde
och förfärade mig, jag kunde icke slita mig ifrån den
dödsstilla, sällsamma och högtidliga taflan; minut efter
minut förgick, och det var midnatt, innan jag ändtligen
tänkte på att gå till sängs.
Då jag reste mig ifrån bänken der jag satt och
med detsamma lät blickarna åter sjunka ned till de
närmaste föremålen bredvid mig, såg jag en person
sitta tyst och orörlig innanför verandans galler, knappt
tio steg ifrån mig.
Gud vet, huru länge jag haft detta besynnerliga
sällskap; jag hade icke hört det minsta buller och icke
sett någon menniska, sedan jag gått ut ur salongen;
alla ljus i hotellet voro släckta, och öfver allt var
tyst; både gäster och betjening der inne tycktes sofva.
I de stela, kantiga konturerna af denna figur,
som liknade en manekin och på hvilken jag stirrade
med förvåning, låg någonting, som verkade mycket
obehagligt; jag sjönk tillbaka på min plats och förblef
orörlig.
För min uppjagade inbillning var det icke en
lefvande menniska, det var ett af dessa lik – hvarom
jag nyss talat, som man funnit stelfrusna under snön
och öfver hvars uppgräfvande jag sett de förstorade
fotografierna – hvilket nu satt framför mig i
månskenet.
Jag såg de skrumpna, styfva och grönbleka
fingrarne, som hårdt och onaturligt höllo fast i
kapprocken, som var uppknäppt; såg det snöiga, stripiga håret
omkring de insjunkna, blåaktiga kinderna, de stela
ögonen blickande utan lif och det långa styfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
