Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Månsken öfver Mont Blanc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af någon hemlig oemotståndlig makt, hängde hennes
blickar vid hans läppar, som så energiskt försvarade
den lidande, döende friheten och röjde hans egen ädla
och högsinnade entusiasm.
Deras ögon möttes någon gång, och uttrycket deri
borde då hafva förvånat grefven, i fall han gifvit akt
derpå, ty i Jagellos låg en smekande, men
beskyddande och öfverlägsen ömhet utan all passion, ett slags
nedlåtande förtrolighet, liksom hans blickar hvilat på
ett litet barn, och i hennes funnos en sällsam rädsla
och hemlighetsfull tjusning, som om hon hos honom sett
något öfvernaturligt.
Då de båda makarne kommit in i sina rum,
kastade sig den unga frun i soffan och utbrast i gråt.
"Larissa!" sade hennes man förvånad och med
ett något strängt uttryck. "Hvad betyder detta? ...
Du måste vara sjuk, eller hyser du i ditt hjerta någon
hemlig känsla för den der äfventyraren? ..."
"En hemlig känsla!" upprepade Larissa häftigt
och med harm. "Är den hemlig, då jag meddelat
dig den ..."
"Men det är ju rent af galenskaper ... du har ju
inga skäl till denna besynnerliga motvilja ..."
"Hör på, Michael!" återtog den unga grefvinnan
och satte sig upp i soffan, strök de blonda nedfallna
lockarne ifrån pannan och såg på sin man med en
ångestfull blick. "Hör mig ännu en gång ... Jag vill
åtminstone befria mig ifrån allt ansvar ... Du minnes,
huru vi för knappt två månader sedan en afton sutto
på hofteatern i München ... Hastigt känner jag en
sällsam smärta, en känsla af qväfning och oro, som
jag icke kan beskrifva; halft medvetslöst sväfva mina
blickar öfver mängden och dragas liksom magnetiskt
till en man der nere på parketten, som oaflåtligt
betraktar oss. Denne man var Jagello Ivanowitsch, som
ingen af oss kände eller någonsin förr hade sett. Hans
växt, utseende och hållning skilde honom ifrån alla
andra ... Det låg någonting hotande, någonting
förskräckande deri."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
