Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvarliggande bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
— Men Henriette och äfven du sjelf har sagt,
att endast fjollor finna nöje i dylikt.
— Ja, om det är deras enda nöje, om de aldrig,
äfven sedan de blifvit gamla, kunna höja sig öfver
toilettbestyren oeh dylikt, då äro de verkligen ...
— ^Fjollor . ... icke sant?
—- Kanhända, men de äro oftast sjelfva mycket
belåtna och lyckliga deraf ...
— Ack, tant, ironien i dina ord skrämmer mig
mera än något annat från alla mina klädningar och
band.
— Jag behöfver icke skrämma dig, mitt stackars
barn; du har allt för mycket känsla och förnuft för
att allt för länge finna nöje deri.
— Nå, jag är glad att du säger så; ty jag vill ega
förmåga att fatta allt hvad lifvet ger: dess lidanden,
dess pligter, vore de än aldrig så svåra, lika väl som
dess strålande, solljusa fröjd -^- återtog Cecilia hastigt
med djup och uppsvällande känsla.
Tanten skakade på hufvudet med betänksam min;
den unga flickans ord hade med ens hoppat öfver
hennes horisont; hon förstod henne icke rätt, och
kyssande henne moderligt på pannan sade hon godnatt
och lemnade rummet.
Det händer stundom, att vårt ödes trådar, spunna
af de gamla Parcernas hårda, obevekliga fingrar, börja
från olika sidor af deras eviga blåntåtte och så
fjerran ifrån, att vi aldrig skulle kunna tro dem angå
oss, men likväl småningom närma sig, sammanlöpa och
trassla ihop sig omkring oss på ett ganska fatalt sätt.
Just den aftonen, då Cecilia, sorglös och med
glada förhoppningar, dragerade sina gamla klädningar
under bemödande att omskapa dem efter sista mode-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
